Fröken Fru

Du borde bara veta att du är älskad, önskad och underbar! Varje ögonblick, varje andetag.

Sometimes I catch myself wondering, who am I becoming?

Att va' söta men lika som bär vad är det o ha'? Lite annorlunda är inget fel o va'.

Varje gång jag ser en annan människa och tänker att så där skulle jag vilja vara eller så där skulle jag vilja se ut så får nypa mig själv mentalt och påminna mig om vilka dumheter som rör runt i mitt huvud. Jag är jag, och det är jag bättre på än någon annan. Urbota dumt att ens försöka mig på att vara någon annan!

På ett sätt har jag alltid haft väldigt svårt för program som Idol och Talang. Det sticker i hjärtat när folk får sina drömmar krossade eller man ser att någon med en svag självbild sänks ännu mer. Det är rent ut sagt jobbigt. Men så dyker de där små glimtarna upp som gör att man måste titta i alla fall. Någon kommer in, nervös och med hjärtat i halsgropen, man ser att juryn suckar och tänker att det här kan ju aldrig vara något.. Sen öppnar människan munnen, eller dansar, eller bara överraskar totalt. För i ett ögonblick förändras allt. I det ögonblicket går en dröm i uppfyllelse. En osäker tonårsflicka utan tro på sig själv förvandlas till en förebild för många som själva trott att de inte varit tillräckliga i sig själva.. De gör succé.

Samtidigt. Alla borde få känna sig uppskattade för dem de är, med eller utan talang. Varje uppmuntrande ord bygger upp en människa. Ändå kritiserar vi ofta så mycket mer än vi uppmuntrar, bryter ner istället för att bygga upp. Varför? Bara en tanke. Det är ju riktigt fantastiskt att få se en männsika få större tro på sig själv, förstå mer av vem den egentligen är. Att få vara med och bidra till det hos människorna runt omkring sig är nog riktig glädje, för det är glädje som man delar.

Förlåtelse är inte en känsla utan ett val. Detsamma gäller med kärleken.

Livet handlar egentligen om våra vardagliga val och dess konsekvenser för framtiden. Därför blir det lätt förbryllande när dagens kortsiktiga tänkande alltför lättvindigt låter känslorna styra. Jag vill ha, NU! utan minsta omtanke hur det påverkar morgondagen. Man är för upptagen med att sätta den ena foten framför den andra att man gärna missar allt det man kunde sett bara man lyft blicken en aning. Lite samhällskritiskt, eller kanske mest självkritiskt.. För hur ofta går man inte bara på känsla för att sedan sucka efteråt över hur man kunde vara så naiv. Suck, ja. Man lär väl sig av sina misstag heter det ju, men vissa saker lär jag mig hellre utan misstag. Som att välja att älska och förlåta, vare sig jag känner för det eller inte..

Man blir ju smått frustrerad på sig själv när man första gången på två månader har en riktig sovmorgon och vaknar klockan halv åtta. Det händer ju bara inte. Så jag sitter och rullar tummarna framför datorn för jag vill ju inte störa Rickard och Matttias i deras skönhetssömn. Så jag filosoferar. Det känns väldigt annorlunda att vara i sin egen lägenhet igen, med alla sina saker och alla bekvämligheter som man just börjat vänja sig av med. Att komma bort gör ju att man upptäcker mer av vad man var tacksam för innan man åkte. Lite så känner jag, jag tittar på allt och tänker att jag har det mer än bara bra. Och så tänker jag lite att jag nog borde bli lite bättre på att vara tacksam. Det får bli morgonens kopp te.

Bussen rullade bort och vi stängde dörren om oss. Plötsligt var allting tyst. Vi gick omkring i det stora huset. Plötsligt var allting tomt. Vi skrattade. Plötsligt var det inte lika många som stämde in i våra lustigheter. Det är alltid en underlig känsla att vara de som är lämnade kvar.

Men å andra sidan. Vi tog Blå Faran till byn. Snön faller. Det är liv överallt men ändå någon slags rofylldhet. Kroppen är trött och hela jag känns som ett stort blåmärke, det gör ont, samtidigt är det lite skönt. Jag sitter på café och njuter av ett glas te. Pojkarna, nu inkluderat Mattias Ström leker med sina skidor i skogen. Imorgon ska vi bara sova allihopa, återhämta oss efter en fantastisk och intensiv vecka. Sedan är det tre veckor kvar. Tre veckor av att göra saker som man tycker om, på en plats som ligger en varmt om hjärtat. Ibland är det till och med härligt och underbart att vara de som är lämnade kvar..

PS. Viktor? Vart har du tagit vägen?

Jag tycker om att fånga ögonblick, att se dem. Och att hålla kvar vid dem. Se det lilla, som först kan verka obetydligt, sedan göra det större. Ibland blir det kanske sorgsna eller tråkiga ögonblick, de försöker jag hålla små och obetydliga. Sedan är det de goda, glada, vackra ögonblicken som man helst av allt skulle vilja blåsa upp som en stor ballong så att hela världen kan få se dem..

We tell the story.. -TWLOHA

Tänk vad tragiskt det är att folk så ofta ser sig i spegeln och bara ser det negativa. Det är ju bara väldigt dumt! Man borde ta en lite närmare titt på det man tycker om istället. Jag är till exempel ganska förstjust i all mina osymmetriska skrattrynkor, mina väldigt blå ögon, fräknar och gropen i hakan som jag fått av morfar. Och resten är inte att klaga på heller! Man ser det man vill se..

De här dagarna är fyllda med väldigt mycket tankar.. Om nutid och framtid. Det är väldigt enkelt att sakna "hemma" och allt som finns där; familj, vänner och minnen. Och väldigt mycket glädje! Ibland önskar man att man kunde packa väskorna på en gång och flytta tillbaka till kära Sverige, men oftast önskar man bara att man kunde vara där lite oftare och lite längre. Vi har varit i Norge i snart ett och ett halvt år och man kan väl säga att vi har kommit in i vardagen här. Det är inte längre så nytt och spännande, mer stabilt och man har en känsla av att man börjar ha lite koll på läget.. Men jag tror att det är då som det är som allra viktigast att låta sig överraskas, att vara öppen för nya idéer och utmaningar. För allvarligt talat, hur kul är det att vara bekväm i längden? Om man inte tillåter sig att hitta spänningen i vardagen så kommer man till slut börja leta efter den någon annanstans, på en plats där man tidigare vet att man hittat den eller så drar man ut på nya spännande äventyr..

Men nu är jag här, och så länge jag är kvar så vill jag att jag ska känna att jag gör det mesta möjliga av det.. För jag vill inte se tillbaka på den här tiden och känna att jag inte gav det jag hade att ge, sådana känslor ger bara en rejält dålig eftersmak. När jag drar härifrån ska jag vara glad som bara den och väldigt nöjd och tacksam för vad jag har fått uppleva, då är jag redo för allt som kan tänkas vänta på oss där ute i stora vida världen!

För ett par månader sedan fick vi ett lite tråkigt besked, vi upptäckte att vi på något underligt sätt missat att betalat flera utav våra gamla räkningar och helt plötsligt stod vi där med en skuld på närmare tiotusen norska kronor. Inte kul. Men idag, på ett mirakulöst sätt så har vi fått betala in det sista och står helt utan skuld. Det är något otroligt befriande med det, att inte nervöst behöva se sig om och veta att något ligger en i hälarna. Det är skönt helt enkelt..

Med det sagt så är det ju också bara att tacka och ta emot för att en annan sorts skuld blivit betald, en mycket större en.. För att den skulle försvinna så behöver vi ju egentligen bara tro, och så är det nog med det mesta egentligen, om man bara tror så går det! Picture.

Kombinationen blomster/växter och resande går inte riktigt ihop sig.. Idag konstaterade vi lite ledsamt att vi haft död på vårat första lilla blomträd tillsammans. Tack för förtroendet mamma men det var visst inte så enkelt som vi trodde.. Har ju i alla fall förstått att när man går igenom något trist/tragiskt/traumatiskt tillsammans så svetsas man samman och kommer man ut ur situationen lite starkare än innan, detta gäller ju dock inte den stackars lilla växten.. Men väl i många andra livshistorier.

Vi är för små för att förstå att någonting kan vara omöjligt, så vi gör det ändå..

Igår var det fyra månader sen vi gifte oss och om tolv dagar har vi varit tillsammans i fyra år! Det är en bra början det..

Det är otroligt vad människokroppen kan klara av egentligen. Allting inuti. Alla känslor och impulser. Reaktioner. Det är förunderligt att vi inte bara faller ihop varenda dag. Tack käre Gud att du skapade oss så bra. Att det bara får bubbla över med liv där inuti.

"The Kingdom of God is not about tolerating differences, but embracing diversity".

Idag har vi pratat om Jona och självironi i klassen. Jag kan inte låta bli att tänka på om Jona sitter uppe i himlen och kliar sig i huvudet över att hans historia med alla misstag blev med i världens mest lästa bok, bibeln, och hur tonåringar fnissar åt att han trodde att han kunde gömma sig för Gud. För det är väl ganska naivt, eller?

För om man ska vara ärlig, hur många är det inte som någon gång har försökt gömma sig för Gud. Som till och med försökt så hårt att de inte längre förstår att Gud finns..

Jona kanske var naiv och egoistisk just då, men jag menar, hur många är det inte som någon gång skulle önskat att de kunde komma och döma sin värsta fiende.. Jona lärde sig ju i alla fall av sina misstag och skaffade sig så pass mycket självdistans att han var redo att dela sin historia för att andra inte skulle göra samma misstag.

För egentligen har vi nog alla lite av den dumma, unga Jona i oss. Minus vistelsen i valen. Så frågan nu är väl bara om vi också vågar växa upp och sluta gömma oss.

Idag är en sådan där dag som behöver räcka till, för det ska städas, det ska diskas, det ska planeras, det ska ordnas och alla stora problem i världen ska helst lösas. Att gräva ner sig i latmansträsket fungerar inte idag, inte i hypokondrikergarderoben heller.. För även om ryggen är dum och huvudet inte riktigt vill hänga med så kan man ju inte gå runt och vara sjuk eller låtsas-invalid för jämnan. Man får övertala sig själv till ansträngning helt enkelt. Till att steka pannkakor, skriva kort, planera födelsedagar, städa och så vidare och vidare. Saker och ting blir ju inte gjorda av sig själva, även om man vill..

Fast egentligen är det ju lite mysigt med allt pyssel också, men det tycker jag bara i smyg. För hur skulle det annars gå?