Fröken Fru

...just nu är det i Jämtåsen, Ånn.

När man måste spendera en halv evighet för att klä på sig underställ, överställ, täck-kläder, mössor, vantar, sockor, stora skor och andra varma tillbehör längtar man lite till vår/sommar när det bara är att slänga på sig shorts och linne och kliva ut på trappen för att sitta i solen.. Tunnt och bekvämt istället för tungt och tjockt. Men det är några månader kvar. Jag kan ju för i allsin dar inte åka snowboard i kortbyxor..

Bussen rullade bort och vi stängde dörren om oss. Plötsligt var allting tyst. Vi gick omkring i det stora huset. Plötsligt var allting tomt. Vi skrattade. Plötsligt var det inte lika många som stämde in i våra lustigheter. Det är alltid en underlig känsla att vara de som är lämnade kvar.

Men å andra sidan. Vi tog Blå Faran till byn. Snön faller. Det är liv överallt men ändå någon slags rofylldhet. Kroppen är trött och hela jag känns som ett stort blåmärke, det gör ont, samtidigt är det lite skönt. Jag sitter på café och njuter av ett glas te. Pojkarna, nu inkluderat Mattias Ström leker med sina skidor i skogen. Imorgon ska vi bara sova allihopa, återhämta oss efter en fantastisk och intensiv vecka. Sedan är det tre veckor kvar. Tre veckor av att göra saker som man tycker om, på en plats som ligger en varmt om hjärtat. Ibland är det till och med härligt och underbart att vara de som är lämnade kvar..

PS. Viktor? Vart har du tagit vägen?

Gårdagen bjöd på det mesta. Det började med en ursäkt. Jag har aldrig tyckt om backarna runt VM6:an, Åres sämsta har jag nog till och med korat dem. Kanske har det haft något att göra med dåliga minnen från en av dessa backar men igår fick jag i alla fall chansen att tänka om. Mest välpreppade pist jag någonsin åkt i och ingen is alls till en början, vi åkte upp och ner, upp och ner, upp och ner, och var glada hela tiden. "Riktig manchesteråkning" som min kära man så fint utryckte det. Det var nästan lite hårt att lämna backen för att gå bort och käka lunch i bussen. Men efter mycket varm oboy och några färdigbredda mackor var vi redo igen och drog oss bort mot Olympia/VM8:an med sikte på toppen. Väl i liften tog det stopp och efter sisådär en tjugo frusna minuter med dinglande ben började vi äntligen röra på oss igen och tog oss hackigt upp mot liftens topp. Allt folk som suttit och frusit stömmade sedan ned till Olympiacaféet för att värma sig och vi följde snabbt efter. En varm kopp te senare drog vi oss bort mot Tusenmetersliften. Det blev ett kort åk innan en av grabbarna drog på en riktigt rejäl vurpa. Så senare delen av eftermiddagen spenderades på Hälsomottagningen i Åre där vi fick bevittna hur en arm skulle gipsas. En vanlig dag sådär.. Lyckligvis mår alla bra även om vi har några fler pojkar med stukade leder som sitter i sjukstugan idag. Är det Åre-läger så är det.

En sådär -26°C och is-vind. Så jag sitter på Åre bageri och ägnar mig lite åt det här..

Dagen då vi besteg toppen och jag besegrade mig själv.

Åh, igår gick vi långt, långt, långt och åkte ner på baksidan av Skutan. Fysiskt sätt var det helt förfärligt men åkningen var ju helt otroligt fantastisk! Sådär en tre timmar tog dagens enda åk, och faktiskt, det var värt det! Blå himmel och lössnö! Tack gode Gud för sådana dagar!

Idag är det kanonkallt, nästan halva liftsystemet är avstängt och det blåser isbitar. Så dagen bestod väl egentligen av tre åk och en låång fikapaus på Fjällgården. Det var nog mångas räddning idag, fika eller badhuset. En bubbelpool skulle faktiskt vara väldigt skönt just nu.

Imorgon kommer Sonstorparna och invaderar granngården, det blir kalas! De får gärna ta med sig lite varamare väder..

Bättre baka än sitta och dega/Åre Bageri

När man är ute på resande fot hittar man ofta nya godsaker, som macarons. De passade fint i magen.

I Grytgöl gnistar och glimmar snön. Snart kommer Ida på fika och jag är glad för det. I eftermiddag åker jag och Victor i Blå Faran till Norge och imorgon ska vi till Åre! Det blir kallt och fint.

Igår åt vi sniglar, idag flyttade vi en mur, imorgon åker vi till Paris och i övermorgon flyger jag till Sverige.

Everyone gives their life for what they believe in. Sometimes people believe in little or nothing and yet they give their life to that little or nothing. One life is all we have, and we live it, and then it’s gone. But to give up what you are and to live without belief is more terrible than dying, even more terrible than dying young.

Nu är väskorna packade och vi är sovklara. Kvällen spenderades på språk-caféet igen och vi har suttit och skrattat mycket och länge åt brittisk humor. Imorgon tar vi tåget vidare till en YWAM-bas utanför Paris, där ska vi vara i lite mer än en vecka. Förlåt för den väldigt dåliga uppdateringen med foton, Tours är en jättemysig stad men vädret ville inte riktigt så fotona vi tagit gör den inte alls rättvisa.. Så så är det med det, jag ska försöka bättra mig den kommande veckan. Vi är ju trots allt i Frankrike! En annan sak jag upptäckt är att jag verkligen är fumlig med språket nu för tiden, totalförvirring! Det är näst intill omöjligt att få till en fyndig svensk mening. Jag borde nog börja läsa svenska böcker igen.. Eller bara ta mer foton så folk inte läser så noga. Nu ska det i alla fall sovas och imorgon blir det sorgliga farväl! Bonne nuit!