Fröken Fru

Gårdagen bjöd på det mesta. Det började med en ursäkt. Jag har aldrig tyckt om backarna runt VM6:an, Åres sämsta har jag nog till och med korat dem. Kanske har det haft något att göra med dåliga minnen från en av dessa backar men igår fick jag i alla fall chansen att tänka om. Mest välpreppade pist jag någonsin åkt i och ingen is alls till en början, vi åkte upp och ner, upp och ner, upp och ner, och var glada hela tiden. "Riktig manchesteråkning" som min kära man så fint utryckte det. Det var nästan lite hårt att lämna backen för att gå bort och käka lunch i bussen. Men efter mycket varm oboy och några färdigbredda mackor var vi redo igen och drog oss bort mot Olympia/VM8:an med sikte på toppen. Väl i liften tog det stopp och efter sisådär en tjugo frusna minuter med dinglande ben började vi äntligen röra på oss igen och tog oss hackigt upp mot liftens topp. Allt folk som suttit och frusit stömmade sedan ned till Olympiacaféet för att värma sig och vi följde snabbt efter. En varm kopp te senare drog vi oss bort mot Tusenmetersliften. Det blev ett kort åk innan en av grabbarna drog på en riktigt rejäl vurpa. Så senare delen av eftermiddagen spenderades på Hälsomottagningen i Åre där vi fick bevittna hur en arm skulle gipsas. En vanlig dag sådär.. Lyckligvis mår alla bra även om vi har några fler pojkar med stukade leder som sitter i sjukstugan idag. Är det Åre-läger så är det.