Fröken Fru

Även om jag trott på Gud ända sedan jag var liten så dyker frågan titt som tätt upp i mitt huvud; vem är Gud? Och har jag verkligen rätt bild av Gud? Jag tycker det är väldigt fashinerande att höra andras svar på den här frågan.. Har läst lite i Olle Carlssons bok Kristendom för ateister de senaste dagarna och fastnade där för en berättelse som just handlade om människors olika syn på Gud. Jag citerar lite fritt;

Naskapifolket tillhör Amerikas urbefolkning och lever på halvön Labrador på Kanadas östkust. De har fram till våra dagar levt isolerat i små familjestammar och har därför inte utvecklat några kollektiva religiösa ritualer. De menar att Gud är en inre, ständigt närvarande följeslagare som de kallar för "min vän" eller för "den stora mannen". Det som driver den inre vännen eller store mannen på flykt är lögn och oärligthet och att man kan närma sig och frammana sin inre följeslagare på följande sätt:

• Genom att tala sanning och vara ärlig mot sig själv och andra.
• Genom att öppna sig för andra människor och visa dem kärlek och generositet.
• Genom att närma sig naturen och djuren.
• Genom att lyssna till sina drömmar. Tar man vara på de lärdomar och budskap man får - genom drömmarna, skänker den inre vännen eller följeslagaren nya och viktigare drömmar.
  

För simpelt eller icke teologiskt korrekt? Jag önskar att min tro var så mycket mer avskalad och enkel än vad den är idag, tyvärr finns det nog en tendens att jag gör saker krångligare än vad de egentligen är, speciellt med Gud. Gud är stor och god och otroligt komplex och ogreppbar, samtidigt tror jag att han är fantastiskt och underbart enkel. Vad gäller teologi så finns det nog ingen männsika i världen som har alla rätt, för då vore han ju helt enkelt inte mänsklig längre. Jag har i alla fall långtifrån alla svar, och så tror jag att det ska vara. Och jag tycker i alla fall att Naskapi-folket har en ganska vacker bild av vem Gud är; min vän. För det, det är jag säker på att han är.